Mönstereleven Lettland har lagt krisen och stålbadet bakom sig och kliver vid årsskiftet in i eurozonen. Enligt landets politiska elit är det den slutgiltiga kvalitetsstämpeln. Men för många vanliga letter är krisen fortfarande högst levande.
Stålbadet som Lettland har bakom sig hör till de mest brutala i hela Europa. När krisen slog till 2008, efter en makalös lånefinansierad köpfest finansierad av de svenska bankerna, valde regeringen under Valdis Dombrovski att inte devalvera valutan utan att rida ut stormen med hjälp av drakoniska sparbeslut.
En tredjedel av de offentliganställda blev av med sina jobb, lönerna sänktes, sjukhusen gick på sparlåga och på kort tid utplånades mer än en femtedel av ekonomin. Hela landet stod praktisk taget stilla.
Sedan dess har Lettland gjort en helomvändning. Redan 2011 växte bruttonationalprodukten med 5,5 procent med exporten som drivkraft, precis som under 2012. Ekonomerna vid DNB Bank räknar nu med en årlig tillväxttakt på 5 procent under perioden 2014-2016.
Trots detta, i vardagen är de magra åren är långtifrån över. Maria Feodorovna är 83 år och har varit lärarinna i sex årtionden. Nu står hon i kön som ringlar sig utanför Röda korsets lokaler i de sjabbiga kvarteren i utkanten av Rigas centralmarknad och väntar på ett matpaket.
– Jag har jobbat hela mitt liv och nu har jag inte ens råd att köpa mat så att det räcker, klagar hon.
– Det är grymt. Och det är förnedrande.
Tillsammans med sin make har hon en pension på mindre än 4000 kronor i månaden. Före krisen klarade hon sig nätt och jämt. Men sedan dess har pensionen inte ökat. Inflationen äter upp det lilla hon har. Framför allt utgifterna för sjukvård har exploderat.
Röda korset delade förra året ut matpaket till 143 000 personer, nästan fyra gånger så mycket som under det värsta krisåret 2009. I rapporten Think Differenly beskriver Internationella Röda korset Lettland som landet med störst risk för fattigdom i hela EU efter Bulgarien.
Inga Kleinsmite som bor i en fullproppad 3-rummare tillsammans med maken Juris och sju barn är en av många letter som kämpar för en bättre framtid. Medan greker och spanjorer demonstrerar och strejkar mot svångremspolitiken har hon bara ett enda mål: barnen ska få det bättre och bankerna ska hjälpa henne.
– Vi kräver inga allmosor. Vi jobbar hårt och vi vill ha en kredit för att kunna flytta till en större lägenhet. Så här kan man ju inte leva, säger hon och pekar ut över det lilla vardagsrummet som är ett kombinerat kontor, matsal och sovrum med en katt som bor i bokhyllan och travar av böcker, tidskrifter och kläder på stolar och i soffan. Barnen sover i våningssängar i ett enda rum där också läxor görs medan de yngsta stojar.
Under krisåren bet familjen ihop tänderna. Då gällde det att överleva. Sedan skulle en ny framtid byggas. Efter otaliga förhandlingar med banker som alla var brända av bankkrisen och inget annat ville än att undvika risker lyckades Inga och Juris slutligen få ett lån för att köpa en grävskopa. Juris sa upp sig från jobbet och startade en egen liten byggfirma. Men nu är det stopp igen.
– Bankerna som tidigare prackade på oss lån utan någon som helst säkerhet gör i dag raka motsatsen. Trots att vi tjänar bra och jobbar så mycket vi bara kan, kritiserar Inga.
– Men vi ger inte upp, tillägger hon efter en stund. Vi fortsätter att kämpa.