http://www.svd.se/25-ar-efter-...
Det har hunnit gå 25 år sedan Estland, Lettland och Litauen utropade sin självständighet efter att ett kommunistiskt kuppförsök misslyckats i Moskva. Otroligt mycket har hänt sedan dess, men fortfarande vilar det sovjetiska arvet över Baltikum.
Det är sval förmiddag i den tidigare slutna militärstaden Sillamäe i nordöstra Estland, 180 km österut från Tallinn. På stranden står en familj födda i olika generationer. Bakom en grön kulle skymtar ett gammalt värmekraftverk.
Sjuårige Daniel badar naken i det skvalpande havet. Gammelmormor Paulina, 76 år, följer honom noga med blicken.
– Människor i Estland var tryggare under sovjettiden och arbetslösheten lägre, säger Paulina. Rösten är raspig, hennes ögon gråblå som havet.
Revolutionerna i Baltikum skiljde sig från de övriga i Öst- och Centraleuropa. De handlade mer om att uppnå nationell frigörelse och suveränitet än om demokrati och mänskliga rättigheter – och 25 år efter självständigheten finns spår av motsättningar mellan ester och ryssar kvar.
Paulinas barnbarn, 36-åriga Olga säger att de inte känner sig som en del av befolkningen, även om det finns det som förenar:
– Nu har både estländare och ryssar dåligt med pengar, säger Paulina, som går med raska steg på den mjuka sanden.
Trots att hon lever i Estland framstår hon som rotlös.
– Vi identifierar oss mer med hur det var på sovjettiden. Jag och Daniel är ryska, och Paulina är definitivt rysk! säger Olga och manar sonen att gå upp ur havet.
Någon mil väster om Sillamäe, i Toila, surrar gräsklippare i det annars tysta samhället. Trädgårdarna är perfekta.
Rein Meinrand, en 57-årig est, är stolt över sina äpplen och berättar att Estland har förändrats till det bättre de senaste 25 åren.
– Nu går det att resa ut ur landet. Under kommunismen kunde jag inte resa vart jag ville.
För honom finns det jobb, han är byggnadsarbetare. Fabriker och gruvor har fått säga upp personal i regionen vilket har lett till att människor har flyttat.
– Våra politiker kan inget om gruvindustrin, de förstår inte vad som behöver göras för att skapa jobb. Rein hoppas att hans två döttrar inte ska lämna Estland för andra EU-länder.
Han har ett förflutet inom militären och nämner att Estland inte borde frukta grannlandet Ryssland. Men han är inte hundra procent säker.
– Ryssland kanske rustar upp, men de är våra grannar. Jag har många ryska vänner och vi hjälper varandra, säger han med glimten i ögat.
En långhårig tax skäller och tystnar sen för att rulla sig i grannens trädgård.
Även de unga i Tallinn bär på arvet från sovjettiden. För många smälter identiteterna samman, och demokratin tas inte för givet.
I gamla stan möts Alina Kosjeleva, Roman Ridal, Tiina Salumets och Linus Ganman på ett språkkafé för att tala ryska och estniska med varandra.
Alina och Roman är rysktalande och födda i Estland. Båda är 29 år gamla och har vuxit upp med självständigheten, och har sett Estland öppnas upp mot Europa.
Under sovjettiden var esterna rädda för att förlora sin identitet och sitt land. Ett år efter självständigheten, 1992, uppmuntrade regeringen personer med obestämt medborgarskap att antingen ansöka om estniskt eller förvärva det i något annat land. De utan medborgarskap i Estland kan inte rösta i parlamentsval.
Roman fick sitt estniska medborgarskap när han föddes.
– Jag har en blandad familj, pappa är estländare och mamma ryska. Ibland talar jag estniska, men ryska kan man faktiskt tala nästan överallt, säger Roman.
För många rysktalande kan avsaknaden av estniskt medborgarskap och kunskaper i estniska få konsekvenser på arbetsmarknaden.
– Man klarar sig, men om det är rätt eller fel vet jag inte, säger Alina, som identifierar sig som estländare samtidigt som hon även har en stark tillhörighet till det ryska.
Sällskapet diskuterar relationerna mellan rysktalande och ester före 1991. Ingen frågade esterna hur deras del av sovjet skulle styras, de kunde inte bestämma i sitt land trots att de var majoriteten. Det bestämdes från annat håll, från Moskva. Attityden var att man inte behövde estniska. Då var det ryska som gällde, förklarar samordnaren Kai, som själv är från Finland.
I centrala Tallinn öppnar marknadsföraren och konstnären Pille Laub dörren till familjens ljusa 50-tals lägenhet.
– I Estland har det överklassiga Estland de senaste 10 åren kallats för ”det första Estland” sedan den första ekonomiska boomen. Jag köper inte uppdelningen mellan det första och ”andra” Estland. Det är inte äkta, säger Pille.
Sedan självständigheten har livet för familjen blivit enklare, de talar om fler möjligheter och mer frihet – resor och affärssamarbeten.
– Medelklassen i Estland är liten jämfört med länder i västra Europa, säger Pilles man Gerd Laub.
10 år efter självständigheten började man prata om att människor hade det bättre i sovjetsamhället – det var enklare att leva när någon tog hand om dig, berättar han.
Estländare är missnöjda med den nuvarande regeringen eftersom de inte kan relatera till makthavarna, enligt Pille och Gerd.
– Vi ester hittar alltid saker att vara missnöjda med, säger Pille skämtsamt.
De är inte så intresserade av att fira frigörelsen från Sovjetunionen, en ockupation som Estland drogs in i mot befolkningens vilja.
– Jag är inte mindre av en patriot för det. Om det sammanfaller med en arbetsdag så är det en fri dag, säger Gerd.
90-talet var en svår tid för hela Baltikum, Estland klarade sig något bättre tack vare reformarbeten. Moskva bromsade tillväxten medan länderna skulle starta om på nytt med införande av egna valutor, banksystem och utrikeshandel.
I de andra baltiska staterna råder tuffare förhållanden. Hoppet om frihet har infriats, men både Lettland och Litauen skakas av korruption, som en följd av oligarkväldet som etablerades på 1990-talet.
I Lasnamäe, det mest befolkade distriktet i Tallinn, är majoriteten av invånarna rysktalande.
23-årige Jegor Saveljev arbetar på ett hotell i Lasnamäe.
– Jag är rysktalande, född i Tallinn, men jag ser mig inte som ryss. Jag är estländare, säger Jegor.
Föräldrarna är födda i Estland, morföräldrarna i Ryssland.
– En konsekvens av självständigheten är att arbetsgivare inte vill anställa oss rysktalande.
Han sökte jobb på en restaurang i centrum, och menar att han fick nobben på grund av sitt ryska efternamn, trots att han talar estniska.
Man vill skriva om historien och hämnas på Sovjetunionen i efterhand, säger Jegor och serverar en kopp kaffe till en gäst.
Jobbet slukar hela hans liv. Han jobbar över 65 timmar i veckan.
– Det största problemet är de låga lönerna. Men priserna är höga, precis som i andra EU-länder.
Utanför Lasnamäe centrum kryllar det av rysktalande. Syskonparet Larissa och Leonid strosar i armkrok. Hon har bott i Tallinn i 30 år, och blir glad när hon tänker på självständighetsdagen.
– Relationerna mellan ryssar och estländare har blivit bättre. Vi är ju samma folk.
Efter den sjungande revolutionen i slutet av 80-talet byggdes större sjukhus och shoppingcentrum i området. Inne i köpcentret handlar äldre damer med blommiga hucklen med sina barnbarn.
Bland de stora gråa betongblocken i ett höghusområde, nära Lasnamäe centrum, står 89-årige Aleksander och röker en cigarett utanför sin port. Han beklagar sig över att hans fru är svårt sjuk.
Före pensionen var han lärare i pedagogik.
– Vi drömde om frihet, att få bröd, vård och normala pensioner. Men jag får nöja mig med 350 euro i månaden.
Aleksander är född i Tallinn, utan estniskt medborgarskap, och en av många som identifierar sig som ryss.
Att sakna medborgarskap kan splittra människor. Det har varit så länge, i framtiden kan troligen fler av dagens unga växa upp som medborgare i sitt eget land. Men det är inte det som upprör Aleksander.
– Att inte ha medborgarskap är normalt. Här lever alla möjliga nära varandra, men jag känner inte friheten.
25 år sedan självständigheten
Den 19 augusti 1991 genomfördes ett kuppförsök i Moskva med syfte att ta kontroll över landet från Sovjets president Michail Gorbatjov. Kuppledarna var medlemmar av Sovjetunionens kommunistiska parti, inklusive säkerhetstjänsten KGB:s ordförande.
Många sovjetiska officerare trotsade sina order och anslöt sig till befolkningen för att se till att att de sammansvurna misslyckades.
Vändpunkten ledde till att Estland utropade sin självständighet den 20 augusti och Lettland gjorde detsamma den 21 augusti. Litauen hade gjort det redan 11 mars 1990. Självständigheten erkändes av Sovjetunionen den 6 september 1991.
I dag bor uppemot en miljon rysktalande i Baltikum. Lettland har störst andel rysktalande. Andelen personer med obestämt medborgarskap i Estland har minskat från 32 procent 1992 till 6,1 procent i januari 2016. I slutet av 2014 föreslogs en ändring av lagen som skulle ge estniskt medborgarskap för barn till icke medborgare som levt i Estland i minst fem år.
De övergripande målen för alla tre länderna i Baltikum var medlemskapen i Nato och EU – mål som uppnåddes 2004.
http://www.svd.se/25-ar-efter-...
Arvet efter Sovjetunionen lever – 25 år efter frigörelsen. Svenska Dagbladet
Eestlased Rootsis | 24 Aug 2016 | EWR
Eestlased Rootsis
TRENDING
