I böcker, filmer och på tv – Olof Palme är mer närvarande än på länge. När traumat efter skotten på Sveavägen släpper sitt grepp ökar intresset för personen och politikern Palme, skriver statsvetaren och långvariga vännen Olof Ruin.
Olof Palme är i dag mer närvarande än på länge. Drygt tio böcker har publicerats om honom under det gånga decenniet, om hela hans liv eller någon sida av det; en film om honom har premiär på fredag och en längre version skall presenteras i tv under juluppehållet; många fortsätter att minnas möten med honom och berätta om dem, senast var det Stefan Löfven i sitt ”Sommar”-program i radion. Varför lever han nu upp så starkt?
En förklaring kan vara att vi på senare tid över huvud fått ett ökat intresse för historia, inte minst samtidshistoria. Biografier säljer också väl. Ändå räcker inte detta som förklaring. En annan och viktigare är att det sätt på vilket Olof Palme dog utgjort ett trauma som länge blockerade ett sysslande med honom som person. Man ägnade sig mer åt att skriva om det ouppklarade mordet. Slutligen har också de intensivt motsatta känslor han väckte medan han verkade – bottenlös beundran respektive besinningslöst hat – försvårat ett porträtterande av honom. De måttlösa överorden har stått i vägen. Nu när flera decennier hunnit passera efter skotten på Sveavägen har det blivit lättare att nalkas honom och hans tid och få perspektiv på all turbulens som han drogs in i och i någon mån själv skapade.
Det är framför allt fyra omständigheter knutna till Olof Palme som särskilt verkar ha fängslat och intresserat dem som på senare tid sysslat med honom. Själv har jag också skrivit om honom i olika sammanhang, nu senast i den nyligen publicerade boken ”Maktens former”. Vi kände varandra väl från tidig ungdom.
En omständighet är att han som person var så ovanlig, nästan exotisk. Det gäller både social bakgrund, bredd i kunskaper och förening av motsägelsefulla drag. Den sociala bakgrunden var högborgerlig. Den har enligt min mening ändå tillmätts för stor betydelse i beskrivningar av honom. Viktigare är hans tidigt visade bredd i kunskaper. Den imponerade på oss jämnåriga. Han talade redan som ung flytande engelska, franska och tyska; han engagerade sig tidigt i internationell politik och i utbildningspolitiska frågor; han var ivrig kulturkonsument och samtidigt duktig i sport; han hade stark tro på framåtskridande och på teknik och vetenskap; han var helt enkelt påtagligt modern. Han speglade, såsom Henrik Berggren fint åskådliggör i sin biografi, svensk idéutveckling över huvud under den första efterkrigstiden.
De motsägelsefulla dragen var många och påtagliga. De visade sig tidigt och de minskade inte med åren. Ett var föreningen av glansfull retorik med kunskap in i detalj av konkreta problem. Palme behärskade siffror och tabeller. Ett annat var föreningen av hård polemik med samtidig vilja att uppnå samförstånd. Han var som debattör ofta aggressiv och insinuant; han kunde hämningslöst platta till motståndare och förnöjt smaka på sina elakheter; han tedde sig inte så sällan allmänt överlägsen. Ändå var Palme också en anspråkslös och lyssnande person med ambition att nå ut till sina motståndare och uppnå enighet. Han lyckades även i flera besvärliga parlamentariska lägen nå breda majoriteter bakom en handlingslinje. Motsägelsefull var slutligen också hans egen ideologiska hemvist: stod Palme till vänster eller höger i sitt parti? Oenigheten är stor i böckerna om honom. Jag ansluter mig närmast till Klas Eklund som vill etikettera honom som en ”ekonomiskt socialliberal, antikommunistisk kulturradikal”.
En annan omständighet kring Olof Palme som sysselsatt eftervärlden är den förskjutning som skedde mellan de stora förväntningar han väckte när han utsågs till statsminister och den besvikelse som senare inträdde. Socialdemokratin tedde sig oövervinnelig vid hans start efter att ha vunnit femtio procent av rösterna i valet 1968. Samhällsekonomin föreföll därtill vara i god balans. I valen 1970 – de första till en enkammarriksdag – förlorade partiet var tionde av de väljare man vunnit två år tidigare. Olika ekonomiska problem tornade därtill upp sig. Själva den lyster som ursprungligen omgett Palme som politiker bleknade också under 1970-talet som följd av några illa skötta frågor. En gällde IB. Till en början förnekade han att vänstergrupper övervakats och avfärdade nonchalant Peter Bratt och Jan Guillou som ”gossar som läst för mycket indianböcker och för många dåliga agentromaner”.
Det svåraste för Palme under hans första period som statsminister blev ändå att han hamnade i otakt med två stämningar i samtiden. En gällde kraven på radikala reformer på arbetsmarknaden som han själv bidrog till att driva fram men som också skapade grogrund för LO:s krav på löntagarfonder. En annan gällde den stigande omsorgen om miljö och natur som i sin tur spädde på en oro för kärnkraft. Inför 1976 års val, som han förlorade, befann sig Palme i något som liknar en rävsax. Han ogillade löntagarfonder, men tvingades försvara dem när de borgerliga utnyttjade dem som slagträ mot det egna partiet. Han sympatiserade med kärnkraft, men insåg samtidigt att den skrämde en del av hans anhängare och att hans politiska huvudmotståndare Thorbjörn Fälldin gjorde ett ifrågasättande av kärnkraft till huvudnummer i sin kampanj.
Ändå åstadkom Olof Palme mycket under 1970-talet. Ett med rätta ofta omnämnt område är jämställdhet. På en partikongress några år in på sin tid som statsminister hade han hållit ett bejublat tal om att kvinnor inte ständigt skall behöva stå tillbaka för män på arbetsmarknaden, ha lägre löner, sämre trygghet och utbildning. Reformer följde slag i slag, såsom särbeskattning, föräldraförsäkring, utbyggnad av barnomsorg och fri abort. Mycket annat genomfördes också på många andra områden. Trots den besvikelse som Olof Palmes 1970-tal i vissa avseenden framkallade framstår det i dagens perspektiv ändå som en värdig avslutning på ett välfärdsstatsbygge som hade inletts på 1930-talet.
En tredje omständighet kring Palme som särskilt fängslar är naturligtvis hans internationella engagemang. Det var hela tiden förankrat i svensk neutralitetspolitik och i tro på värdet av alliansfrihet. Det tog sig samtidigt olika former och fick olika inriktning. Allt blev väl inte som han önskade eller borde ha önskat. Han uppnådde inte nära ekonomisk samverkan inom Norden; han ansåg det inte vara möjligt, vilket han ursprungligen hade önskat, att ansluta Sverige till de europeiska integrationssträvandena; han försummade på ett överraskande sätt Baltikum. Men han uppnådde att Sverige hördes vida omkring. En liten obunden stat reagerade mot stormaktsvåld och kränkning av andra staters territorium. Den engagerade sig mer än andra stater i den rika världen i tredje världens problem. Olof Palme som statsminister förde mer än tidigare världen in i Sverige och Sverige ut i världen.
Denna internationella aktivitet mattades inte av under oppositionsåren eller under de år som därefter återstod för honom i regeringskansliet. Men den vilade mer än förr på honom som enskild politiker. Palme anförtroddes ett antal centrala uppdrag på världsscenen. Han ingick i Willy Brandts Nord-Syd-kommission; han tog själv initiativ till och blev ordförande för ”Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor” omfattande framträdande politiker från hela världen; han accepterade att vara FN:s generalsekreterares representant i försöken att medla i Iran/Irak konflikten. Han hade blivit en välkänd gestalt ute i världen.
Den sydafrikanska historikern Paul Maylam öser beröm över honom i en bok, som kom ut förra året med undertiteln Portraits of six exceptional twentieth century premiers. Författaren går så långt som att jämföra Olof Palme med Nelson Mandela och Jawaharlal Nehru.
Det återstår att beröra den omständighet kring Olof Palme som är den mest förbryllande: att han kunde väcka så intensivt negativa känslor. De nådde ett crescendo mot slutet av hans liv. Skriftställaren Lars Gustafsson lät till exempel högtidligt meddela att han för sin del ”verkligen börjat hata Olof Palme”. Det är i sig naturligt att centrala politiker blir utsatta för hård behandling. Just Olof Palme ledde ett stort parti med många interna åsiktsbrytningar; han tvingades vara taktiker och kompromissa med egna övertygelser; han var som statsminister med om att fatta många beslut som upprörde. Men ändå framstår behandlingen av honom i hätskhet och oförsonlighet som unik i svensk politisk historia. Varför blev det så?
Svaren är många. Ett är att många blev osäkra inför hans bredd och begåvning. Den var annorlunda, den framkallade lätt avundsjuka och osäkerhet. Ett annat är att hämta i stilen i hans egna framträdanden. Den hårda polemiken, de emotionella rallarsvingarna och en ibland visad snarstuckenhet och oförmåga att släta över med humor skapade aggressiva stämningar. Ett tredje svar är att finna i de frågor som han blev associerad med och som väckte näst intill raseri på sina håll. Det var framförallt några illa skötta affärer, löntagarfonderna, kärnkraften och mot slutet av hans liv det egna arbetet för avspänning och avrustning i världen.
Olof Palme uppfattades som exceptionell redan av sin samtid. Han framstår som ännu mer exceptionell i dag om man jämför honom med de politiker som nu dominerar. Det är svårt att föreställa sig att någon av dem ett kvartssekel efter sin sorti från politiken skulle förmå väcka ett lika stort intresse som han alltjämt gör.
Olof Ruin
