Många menar i dag att läget i Europa inför årets EU-val liknar det som rådde före första världskrigets utbrott 1914. Men hur mycket av Europas framtid finns i det förflutna? I artikelserien ”Sagan om Europa” återbesöker författaren Katrine Kielos tre klassiska städer från första världskriget – platser från förr som behåller sin betydelse för framtiden.
Gulaschsoppan på Café Landtmann innehåller för mycket salt. Kaffet serveras med det obligatoriska glaset vatten. Tidningarna läses på pinne. Man dricker aperol spritz och äter apfelstrudel.
Dock inte samtidigt.
För hundra år sedan var det stora och bullriga Cafe Landtmann Sigmund Freuds favoritkafé. Rum efter rum i en hörnbyggnad vid Ringstrasse. I dag har Café Landtmann en ful modern uteservering, annars är det mesta som förr.
Kafékultur var religion, inte turistverksamhet, dessa år, innan 1914 när det stora europeiska inbördeskriget tog paus. Historiker som Paul Preston och J M Roberts ser ett enda europeiskt inbördeskrig, från det fransk-preussiska kriget 1870 fram till freden efter andra världskriget. Perioden före 1914 var ett av eldupphören och kanske det mest romantiserade.
Huvudstaden vid Donau blomstrade, eleganta par spatserade i Pratern och själva livet tycktes gå i valstakt.
Gustav Klimt målade ”Kyssen”. För hundra år sedan var tavlan revolutionerande konst, i dag är den ett vykort genom vilket Wien säljer en svunnen guldålder till sig självt, och till turister.
Kön ringlar lång utanför Belvederepalatset redan vid öppningstid, här hänger ”Kyssen” i dag. För hundra år sedan var det övre av de två barockslotten hem åt den olycksalige ärkehertig Franz Ferdinand.
Världshistorien drogs till Wien i de mest förunderliga kombinationer dessa år före första världskriget. Några minuter från Sigmund Freud på Café Landtmann, kunde man i andra kafferum hitta Lev Trotskij, Josip Broz Tito och en misslyckad konstnär vid namn Adolf Hitler.
I januari 1913 steg en annan ung man av tåget.
Snart kommer han att börja kalla sig för Josef Stalin. Mannen som skulle bli Sovjetunionens diktator tillbringade drygt en månad i staden. Han var här för att träffa Lev Trotskij. Deras vägar skulle komma att korsas igen och igen. Ända tills Trotskij ligger död i Mexiko med en ishacka i huvudet. Men det var decennier senare.
Nu är de i Wien och dricker kaffe.
Våren 1914, när Gavrilo Princip börjar planera ett mord i Sarajevo, sitter Sigmund Freud och skriver i ett hus i Wien som tidigare har tillhört socialdemokraten Viktor Adlers familj. I samma rum där Freud befinner sig uppfanns två decennier tidigare Första maj-paraden. Ytterligare några minuter bort var Café Griensteidl tillhåll för Theodor Herzl, författare till boken ”Judestaten” och grundare av den moderna sionismen.
Stalinism, nazism, trotskism, psykoanalys, sionism. Sovjet-unionen, Tredje riket, Jugoslavien, Israel och människans undermedvetna. De flesta av 1900-talets stora idéprojekt kan dessa år spåras tillbaka till Wien.
Wien 1914 var ”apokalypsens laboratorium” som författaren Karl Kraus uttryckte saken.
”Europa i huvudet, Österrike i hjärtat” står det i dag på en valaffisch i Sigmund Freud-parken. Det är nutidens österrikiska socialdemokrati. Europa går till val i slutet av maj. 28 medlemsstater röstar om 751 platser i Europaparlamentet detta de historiska kransnedläggningarnas år.
2014 är det 25 år sedan järnridån föll, 75 år sedan andra världskriget bröt ut och 100 år sedan första världskriget.
Österrike, landet med lägst arbetslöshet i EU, är i dag ängsligt och skrämt. Främlingsfientliga partier fick i det senaste nationella valet 30 procent av rösterna. I EU-parlamentsvalet i maj spår flera opinionsinstitut att FPÖ kan bli största parti.
Att komma till centrala Wien är att komma till en stad där ”invandringen” är mer eller mindre osynlig. Habsburg-arkitektur, hästdragna vagnar och en butik på varje gathörn som heter något med ”Johann Strauss”. De slitna innerstadshus som är en del av bilden i andra europeiska huvudstäder lyser med sin frånvaro. Man måste ut i förorter som Grossgeldseidlung för att hitta de socialt utsatta eller få en känsla för hur villkoren kan se ut för stora grupper av framför allt turkiska migranter.
Nordamerikas väljarkarta har förändrats i grunden – därmed på sikt även USA som land.
Här i Österrike, centrum av den gamla världen, är mönstret däremot ett annat. Ungdomen är inte progressiv, den är snarast nationalkonservativ. I det senaste valet kom 25 procent av det främlingsfientliga FPÖ:s stöd från österrikare under 30. Det är mer än för något annat parti. Personkulten runt ledaren Heinz-Christian Strache är intensiv, de politiska budskapen är nationalistiska, populistiska, främlingsfientliga, rasistiska, islamofoba och ibland antisemitiska. ”Jag är inte nazist och jag gillar kebab” säger Heinz-Christian Strache, som kampanjar på nattklubbar och hinkar Red Bull.
När Österrike 2008 som första EU-land sänkte rösträttsåldern till 16 år gick 200 000 av dessa tonåringar och röstade på FPÖ.
Europas statsvetare förklarar fenomenet med att den unga generationen inte har något minne av världskrigen. Kanske är det att skylla ifrån sig. Filmregissören och österrikaren Billy Wilder uttryckte 1994 Österrikes inställning till sin egen historia som ”de har lyckats med konststycket att förvandla Hitler till tysk och Beethoven till Österrikare”.
Det behöver alltså inte vara ungdomens fel.
På det gamla kejserliga residenset Hofburg, inte långt från Café Landtmann, håller FPÖ kontroversiell bal varje år i januari. Det brukar vara stora protester utanför. Just nu är den enda folksamlingen turistbussar i ordnad kö utanför spanska ridskolan.
Hofburg slott var på sin tid centrum i dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Nästan varje dag kördes kejsare Franz Josef från sitt slott Schönbrunn utanför staden in till residenset. Han var konstanten i det kejsardöme som bestod av 15 nationer och 50 miljoner invånare. Tjeckiska och ungerska talades bredvid tyskan här i staden och arméns officerare gav order på elva språk.
Vi lever i en tid av globalisering och motglobalisering. En tid inte alltför olik den för hundra år sedan.
Då när Wien valsade på riktigt.
Termen Europa är gammal, men idén om Europa är ny. Redan femhundra år efter Kristus konstaterade den grekiske historikern Herodotos att varken han eller någon annan tycktes veta varför världen hade tre delar. Än mindre varför dessa tre delar, Asien, Afrika och Europa, hade fått namn efter kvinnor.
Aristoteles menade att det fanns en specifik europeisk natur och att den var en produkt av det kalla klimatet. Européerna var modiga men inte särskilt visa, av denna anledning fanns det mycket lite sammanhållning mellan dem och de klarade inte av att styra andra.
Styra andra var dock just vad de kom att göra.
Och det med oerhörd brutalitet. Deras sätt att leva kom att lyftas fram som den mänskliga utvecklingens högsta livsform.
Uttrycket ”den europeiska civilisationen” användes för första gången 1766 i ett dokument skrivet i de franska kolonierna i Nordamerika, författare var antagligen den franske läkaren Abbé Baudeau. Han skrev hem och rekommenderade att Nordamerikas ursprungsbefolkning skulle konverteras – inte bara till kristendomen – men även till den ”europeiska civilisationen”. Ordvalet är signifikant. Författaren ser alltså inte kristendom och Europa som synonymer. Det europeiska har blivit något eget. Något separat som kräver särskilda lektioner och detta var nytt, åtminstone relativt.
Medeltidens politiska teori var besatt av det romerska imperiet: tanken att ersätta det med ett kristet imperium på samma mark. Vad Niccolò Machiavelli utgick från i ”Fursten” var däremot något annat. Han beskrev ett Europa som bestod av ett flertal suveräna stater som konkurrerade, intrigerade och slogs om makt. Det är hos Machiavelli som bilden av Europa som en våg med olika skålar föds. Den ena stormakten måste balansera den andra.
EU bygger i väldigt hög grad fortfarande på detta sätt att tänka.
En av Europapolitikens stora ödesfrågor 2014 har varit Storbritanniens omförhandling av sina medlemsvillkor. Hotet vid horisonten är att britterna kan lämna EU vid den folkomröstning som premiärminister David Cameron har utlovat om han vinner valet nästa år. Irritationen på kontinenten är stor. Men också rädslan: om en av stormakterna lämnar, vad kommer att hända med ”balansen”?
Hur ser ett EU utan Storbritannien ut?
I London informerar samtidigt var och varannan taxichaufför dig om hur EU har blivit en tysk komplott. Med euron har Tyskland åstadkommit precis allt vad landet två gånger tidigare försökt genomföra med militära medel. EU är inget fredsprojekt längre. Det är ett verktyg för germansk dominans.
Samma typ av rädslor, men mycket starkare, dök upp efter Berlinmurens fall. En tysk återförening hade hamnat på den europeiska agendan. Frankrikes dåvarande president François Mitterrand rasade och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher kunde för en gångs skull inte vara mer enig med sin franske kollega. Ett återförenat Tyskland skulle rubba den sköra europeiska maktbalansen. Om Tyskland återförenades måste de andra stormakterna se till att Europa samtidigt tog steg mot ökad integration. ”Ge upp D-marken, annars lägger vi in veto mot er återförening” blev budskapet.
Tysk återförening och europeisk integration blev två sidor av samma mynt.
De kom att kalla det för euron.
Vår tids mest fashionabla teorier om EU handlar däremot inte om maktbalanser utan om pluralism. Det vi har gemensamt i Europa är att vi är olika. Därför är EU en naturlig utveckling, heter det. Vi är kontinenten som aldrig böjt sig för en enda härskare, aldrig haft något som kan likna uniform kultur, aldrig samlats under en enda flagg. Europa är en landmassa som fortsatt ifrågasätta, debattera, kritisera och därmed skapat en unik dynamism.
Ett enda Café Landtmann i Wien 1913.
Den europeiska unionen är genom sitt sätt att styra mer av ett nätverk än en stat, heter det. Böcker som Mark Leonards ”Why Europe will rule the 21st century” ställer denna syn på inflytande mot den amerikanska bombliberalismen under George W Bush. Slutsatsen blir att det är EU som är framtidens modell. Dessa böcker skrevs dock före eurokrisen och definitivt före den senaste vågen av främlingsfientlighet.
För samtidigt som Europa har skapat det lösa sätt att utöva inflytande som Mark Leonard och andra beskriver, kokar under ytan den parallella europeiska idén: den om blod, jord, enighet och nationalism. Och denna dubbelhet var kanske aldrig tydligare än före första världskriget.
Den österrikiska författaren Stefan Zweig beskriver i sina memoarer det kulturella Wien under förkrigstiden genom ett rosenskimrande filter. Han lägger in brasklappen att alla har en tendens att romantisera sin egen ungdom. Nu skriver han sin bok i Brasilien. Adolf Hitler ser ut att vinna kriget och Stefan Zweig skriver utan tillgång till källor. Boken ”Världen av i går” är ett självmordsbrev som han färdigställer innan han tillsammans med hustrun tar sitt liv.Hans Wien under förkrigstiden är en idealistisk kosmopolitisk dröm. En stad besatt av kultur, musik och litteratur, förförd av framtidshoppet i den nya tekniken och en värld som öppnar sig. Det är en enda lång sista sommar, men åskvädret som är tänkt att rensa luften kommer att förinta 37 miljoner människor.
Mellan 1848 och 1914 fanns en gränslös tro till den europeiska civilisationen, men denna växte parallellt med en allt aggressivare nationalism. Det fanns ett helt nytt utbyte mellan intellektuella i de europeiska huvudstäderna, men också en ökande patriotism hårt knuten till den egna jorden. Vi såg början till en ny global värld, men också en oemotståndlig längtan efter krig, enighet och nationell ära. Man kunde resa mellan kontinenterna utan att behöva visa pass, men snart skulle allt falla samman i sin motsats. Världskriget skulle lämna de som överlevde i en känsla av att världen dessförinnan bara hade varit en dröm. Några korta ögonblick av civilisation i en lång europeisk berättelse av död.
”Nu när det stora ovädret för länge sedan slagit sönder den där trygga världen, vet vi definitivt att den bara var ett luftslott skriver Stefan Zweig; ändå bodde mina föräldrar i den som ett stenhus.”
Och kanske gör Wien det än. Få städer är lika frusna i tiden, stadens identitet så sammanlänkad med några få gyllene decennier. En sista lång varm sommar. Wien älskar fortfarande kultur. Wienarna tar den på större allvar än de flesta. Men kultur är i hög grad definierat som den konst, litteratur och musik som blomstrade i staden för hundra år sedan. Wien vill frysa bilden. Stanna tiden. Trots att den redan har passerat.
Dagens Österrike omfamnar inte de värden som gjorde Wiens glansdagar möjliga: öppenhet, pluralism, konstnärlig samt intellektuell experimentlust. Starka politiska krafter försöker i stället konservera en nationell identitet som möjliggjordes av precis de ting som många i landet nu försöker göra sig av med: öppenhet och mångfald.
Katrine Kielos
kultur@dn.se
Next stop Sarajevo – missa inte nästa del i artikelserien på dn.se -”Sagan om Europa” i DN Kultur.