Andreas Johansson Heinö menar att statsministerns tal på nationaldagen innehöll en nationalistiskt anstruken retorik.
Sverige behöver omvandlas från folkhem till invandrarland, skriver Andreas Johansson Heinö.I stora delar av Europa markerar skiftet mellan 1980- och 1990-talet början på nationalismens återkomst i den politiska mittfåran. Ökad invandring, fördjupad europeisk integration, framväxten av högerextrema rörelser, Murens fall i Östeuropa: Allt detta ledde till att nationsfrågorna återigen hamnade i händelsernas centrum.
Men i Sverige dröjde det. Trots försiktiga steg – som helgdagifieringen av nationaldagen 2005 – behöll den anti-nationalistiska normen greppet om den offentliga debatten. Genom Sverigedemokraternas stadiga men också ytterst långsamma framväxt gick 1960-talets slagordstunga anti-nationalism en ny vår till mötes. Det går en rak blågul linje från Carl Johan de Geers estetiska flaggskändning, via 1980-talets allra första trevande antirasismkampanjer, fram till 2010-talets vuvuzelor. Vi, de riktiga svenskarna, är anti-nationalister. Det är osvenskt att vara nationalist.
Men under 2015 har något hänt. På nationaldagen höll såväl statsministern som oppositionsledaren sommartal där en nationalistiskt anstruken retorik passerade närmast obemärkt förbi. Ledande opinionsbildare pratar numera återkommande om vikten av nationell sammanhållning. Hela invandringsdebatten förs mot den retoriska fond som för bara tre år sedan blev så kolossalt utskälld: Hur mycket invandring tål Sverige.
Nationen är helt enkelt tillbaka med full kraft i den politiska debatten. Som korrektiv till en förvirrad antinationalistisk diskurs är det positivt. Självklart behövs nationen. Det går inte att tänka sig det moderna samhället utan nationer. Mycket av det vi tar för givet – representativ demokrati, välfärdsstat – är barn av nationalstaten. Inte minst EU-projektets brustna drömmar – den liberala drömmen om en europeisk demokratisk superstat, den socialdemokratiska drömmen om en europeisk välfärdsstat – vittnar om svårigheterna med att hålla liv i komplexa politiska projekt utan nationen som bas.
En problematisk bieffekt av den anti-nationalistiska normens dominans har varit att en välbehövlig diskussion om nationens innehåll åsidosatts. I stället för en dödfödd debatt om ifall vi kan frigöra oss från nationen – svaret är givet, nej, det kan vi inte – bör vi fråga oss hur den nation vi lever i och med, kan och bör förändras.
Vi behöver en debatt om nationen som lyfter blicken från banaliteter – vem är egentligen svensk? – och som i stället förmår ställa väsentliga frågor: Vad i svensk nationsuppfattning har en negativ inverkan på integrationen av invandrare? Hur mycket kan de gemensamma lagren av erfarenheter urgröpas utan att den mellanmänskliga tilliten raseras?
Varje nationsuppfattning är unik, formad i specifika historiska, kulturella och socioekonomiska miljöer. I Sverige var nationen och folkhemmet under lång tid i praktiken synonymer. Folkhemstanken är i sig en förening av nationsbegrepp hämtade från olika nationalistiska traditioner. Å ena sidan den franska medborgerliga traditionen, med dess betoning på lika rättigheter. Å andra sidan den tyska etnokulturella traditionen, med dess betoning på ursprung.
Trots 70 år av invandring har den svenska nationsuppfattningen endast förändrats marginellt. Vi lever fortfarande med folkhemmets säregna mix av det franska och det tyska arvet. Men det som fungerade hyggligt då – när en överväldigande majoritet hade liknande ursprung - är nu en starkt destruktiv kraft som motverkar integrationen. Och i brist på en inkluderande nationell gemenskap ökar incitamenten för att helt enkelt välja bort den svenskheten. Det är en farlig väg, som riskerar att sluta i permanenta parallellsamhällen.
Även om postmoderna dekonstruktivister tenderar att underskatta de nationella gemenskapernas beständighet och stadga är det ingen tvekan om att de samtidigt också är i förändring. Långsamt, men tydligt. Och det är en riktning som kan påverkas.
Utmaningen nu är därför att bejaka nationens återkomst, samtidigt som den omformeras. Mindre av gemensamt ursprung, värderingar och livsstil. Mer av gemensamma rättigheter och skyldigheter. Mindre folkhem. Mer invandrarland.
Andreas Johansson Heinö
Doktor i statsvetenskap och förlagschef på Timbro
- See more at:
http://www.gp.se/nyheter/ledar...
