Sista gången Ilon Wikland träffade sin farmor var 1944. Sovjets Röda armé var på ingång till Estland, och farmodern såg till att Ilon Wikland kom med en av de allra sista båtarna därifrån – båten hette Sjöstjärna. Hon var fjorton år när hon kom till Sverige.
– Jag var ett ensamkommande flyktingbarn, så jag vet vad det handlar om, säger Ilon Wikland.
Nu blir hennes berättelse opera, som vänder sig särskilt till barn i åldrarna sju till nio år. Librettot är skrivet av Sigrid Herrault och musiken av Johan Ramström. "Den långa, långa resan" gavs ut som bilderbok redan 1995 och kom i nytryck häromåret. Den skrevs av Rose Lagercrantz efter Ilon Wiklands berättelse och givetvis med hennes egna illustrationer.
Operan som har premiär 6 maj på Kungliga Operan regisseras av Ellen Lamm och det är Sanna Gibbs som spelar och sjunger den unga Ilon.
– Visst finns det en koppling till saker som ligger i tiden, men framför allt ville vi visa något som var hoppfullt – för Ilon slutade det ju bra, säger Ellen Lamm.
Hon tycker att boken är en stark berättelse men samtidigt allmängiltig, trots att den handlar om en flykt.
– Att vara barn är att vara utsatt, alla kan känna igen sig i känslan av utsatthet och ensamhet, säger Ellen Lamm.
Ilon Wikland har givetvis läst librettot men säger att hon inte lägger sig i andras arbete så länge det inte är några direkta faktafel. Hon går ofta på Operan och musiken är en viktig del i hennes liv. Hon brukar sitta på första raden i mitten och njuta av att ha den stora bilden mitt framför sig. Det är dock inte första gången hon ser sitt liv på scen, det har hänt flera gånger tidigare i Estland.
– Det var himmelriket, att ha tillgång till alla dessa böcker. Jag får fortfarande en skön känsla när jag passerar Stadsbiblioteket, berättar Ilon Wikland.
Men det var ingen naiv liten tjej som kom till Sverige, betonar hon. Ilon var van att klara sig själv rätt så mycket redan i Estland. Hennes föräldrar hade, som hon uttrycker det, inte tid med henne. Det var farmor och farfar som tog hand om henne som åttaåring i Estland.
Pappan fanns med ny familj i Sverige, men Ilon fick bo med fastern som själv var konstnärinna. I bilderboken ser man hur de sitter och målar bredvid varandra i fasterns hyresrum.
– Men vet du, det var inte det sämsta. Jag kunde göra saker andra barn inte fick, som att gå själv på konditori och äta kakor och glass, berättar Ilon.
Boken är alltså en sann historia. Samtidigt påpekar Ilon Wikland att man ju inte kan skriva allt i en barnbok och definitivt inte de värsta sakerna. Att Ilon fick en ny liten hundvalp när hon kom till Sverige var kanske inte helt sant, däremot att hon skaffade en senare, och att den hette Sammeli.
Hon fick också en flygande start i det nya landet, antogs så gott som omgående till Akke Kumliens konstskola som frielev och lärde sig svenska på kuppen, långt från dagens långa väntetider för nyanlända. Vid sexton började hon ta olika jobb, och som 24-åring sökte Ilon upp den stora författarinnan och dessutom chefredaktören på Rabén och Sjögrens förlag, Astrid Lindgren.
– Jag visade mina teckningar och bad: snälla! Jag behövde verkligen jobb. Astrid hade precis skrivit "Mio min Mio", och Ingrid Vang Nyman, som brukade teckna åt henne, var sjuk. Så jag gjorde några provteckningar och fick jobbet.
Men minnet av den flicka hon var är levande hos den nu 87-åriga Ilon Wikland, som berättar att tanken på hennes farmor och farfar fortfarande ger henne ont i magen. De hade tagit hand om henne sedan hon var liten och varit som mamma och pappa men blev kvar i Estland. Hon träffade dem aldrig mer.
Tecknandet började redan som liten i Estland. Den lilla Ilon upptäckte att hon alltid fick vara i fred och slapp hjälpa till när hon satt och tecknade.
– Då lät farmor mig slippa jobba, jag slapp diska och plocka potatis. Jag fick vara i fred, det använder jag mig fortfarande av, faktiskt. När jag jobbar, då stänger jag av telefonen.
Att teckna skildras i boken som vägen till läkning för flickan Ilon och det verkar fortfarande vara en livsluft för Ilon Wikland i dag.
Hennes vilja att rita är fortfarande stark efter ett långt liv med tecknandet som motor och livsuppgift. Men orken är inte densamma. Ändå vill hon göra mer, fler böcker och säger också att hon vill göra något nytt, något som är annorlunda mot det hon gjort tidigare.
– En av de där bra sakerna med att teckna är att man inte kan supa och inte knarka. Teckna kan man bara göra när man är frisk och mår bra, säger hon.
Läs mer: Karlsson fick inte bli en fet baby
Ilon Wikland.
Född: 1930 i Tartu, Estland
Bakgrund: Föräldrarna skildes när hon var 8 år gammal, och hon fick bo hos sin farmor och farfar i Hapsal. 1944 kom hon till Sverige som krigsflykting och flyttade in hos en faster. Hon utbildade sig på Skolan för bok- och reklamkonst.
Illustrationer: Ilon Wikland är mest känd för sina illustrationer av Astrid Lindgrens böcker, bland annat "Barnen i Bullerbyn", "Bröderna Lejonhjärta", "Madicken", "Mio min Mio" och "Ronja Rövardotter". Under senare år har hon illustrerat Mark Levengoods böcker "Sucka mitt hjärta men brist dock ej" och "Hjärtat får inga rynkor".
Museet: Hennes runt 800 illustrationer har donerats till den estniska staten, och ställs ut i museet Ilons Sagoland i Hapsal.
Aktuell: Hennes barnbok "Den långa, långa resan" (1995), skriven tillsammans med Rose Lagercrantz, sätts nu upp som föreställning på Operan. Premiären är den 6 maj.