Jubileerna och födelsedagarna avlöser varandra. Helt nyligen (december 17) fyllde Finland ett sekel. Nu är det 50 år sedan 68. För 100 år sedan (2018 på hösten) tog första världskriget slut. Någon månad senare togs de avgörande besluten som gjorde Sverige demokratiskt. https://www.vk.se/2247183/mats...
På lördag, den 24/2, är det 100 år sedan det fria Estland bildades. Eller kanske snarare utropades. Äntligen självständigt! Då från revolutionens Ryssland (Sovjet var ännu inte bildat). Fast egentligen var det ju en frigörelse från det tidigare ryska kejsardömet.
Men det hade ju också funnits tidigare herrar. Danskar och tyska adelsmän till exempel. Och även Sverige får räknas till den skaran. Låt vara den svenska överheten betraktas med ett milt överseende, så här i historiens ljus. Även om det finns begripliga anledningar till den mer positiva synen på svensktiden.
Det överseendet visas inte 1900-talets ockupanter. Först den sovjetiska övermakten i slutet av trettiotalet, sedan en kort tysk period och så Sovjet igen, fram till augusti 1991 – då självständigheten åter utropades.
Men nu stundar ändå bemärkelsedag. Och inte vilken som helst – 100 år. Det är fullt rimligt att räkna bort ockupationsåren. Estland föddes 1918.
En rätt otäck vind av nationalism sveper över stora delar av världen och Europa i dag. En unken bris som präglas av inskränkthet och självförhärligande.
Den vinden kan nog också förnimmas i de baltiska staterna – precis som i Norden. Men ändå inte på samma sätt som i andra delar av det forna Östeuropa, vill jag hävda. Här, och inte minst i Estland, dominerar tillfredsställelsen över den egna friheten och de egna rättigheterna, inte att i retorik och praktik förmena andra dessa värden.
Det är en positiv nationalism, känslor som präglas av glädje och stolthet över förändringar ... ... över den efterlängtade friheten.
Det är en positiv nationalism, känslor som präglas av glädje och stolthet över förändringarna sedan början av 90-talet. Över en så länge saknad och efterlängtad självständighet och frihet. Men också en medvetenhet om att vägen framåt handlar om – ja förutsätter – samarbete med andra. Och öppenhet.
Ett komplicerat förhållande till Ryssland, och kanske också det ryska, är en realitet. Historien är förstås en viktig förklaring. En utsatt strategisk position – till exempel militärt och ekonomiskt – en annan. Ett litet land bredvid en stor och åtminstone verbalt aggressiv granne.
Det gör frihetskänslan än viktigare – friheten är inte självklar. Utan hela tiden hotad och verkligen värd att slå vakt om. Och det självklara förtjänar att upprepas: Estland är inget hot mot Ryssland. Verkligheten är den motsatta.
När sverigeesterna/esterna i Sverige höll kalas i Blå Hallen i Stockholms stadshus i lördags (en vecka före det verkligt stora partyt i Tallinn, i presidentpalatset) var det verkligen den känslan av en positiv nationalism som dominerade.
Sång och musik, som stundtals framkallade tårar och djupt rörda festdeltagare. Folkdans, blå-svart-vita flaggor, traditionell mat, respektfullt fina kläder. Applåder och mera sång. De runt tusen festdeltagarna visade att den sjungande revolutionen inte kom att kallas så utan orsak.
Estlands tionde premiärminister sedan 91, Jüri Ratas, var på plats. Nu fick han säga några ord. Ratas och den svenska regeringen representant, bostadsminister Peter Eriksson, yttrade egentligen ingenting viktigt. Harmlösa trevligheter, precis som brukligt är i sammanhang som detta, staplades på varandra.
Utom möjligen en sak i Eriksons korta anförande – formuleringen om att ”de baltiska staterna måste bli en allt mer integrerad del av Nordiska rådet”.
Så har i och för sig svenska regeringsrepresentanter av helt olika partikulörer uttryckt sig rätt länge vid det här laget. Men kanske är det just detta: nu börjar det bli dags att förklara sig bättre, att konkretisera innebörden av ”en allt mer integrerade del”.
Nordiska rådets representanter besöker regelbundet Baltiska församlingens sessioner. Rådet har informationskontor i de baltiska staternas huvudstäder sedan 90-talet. Men ”en allt mer integrerad del” – vad betyder egentligen det?
Medlemskap? Ja, varför inte? Gärna för alla tre – men kanske är det extra lämpligt att börja med Estland? Landet har ju starka historiska, och nutida, kopplingar till både Finland och Sverige. Och Estland har i flera avseenden mer gemensamt med de nordiska grannarna i norr/väster än med de ”baltiska” grannstaterna i söder.
Nordiska rådet och den nordiska gemenskapen behöver också en nystart. Det vore ett sätt. En markering. Och när allt kommer omkring: den huvudstad som ligger närmast Stockholm heter ju faktiskt Tallinn.
Mats Olofsson
debattredaktör och ledarskribent
Positiv nationalism präglar Estland, Mats Olofsson, Västerbottens-Kuriren
Eestlased Rootsis | 22 Feb 2018 | EWR
Eestlased Rootsis
TRENDING
