Plötsligt slår ett ledsamt och tragiskt budskap ner. När jag sitter och lyssnar till Jean Claude Junckers tal om flyktingar i hans State of the Union-tal, när han talar om hur Europa har präglats av flyktingvågor i och från vår kontinent får jag veta att min gode vän Peeter Luksep gick bort igår.
Peeter personifierade hur flykt handlar om frihet och rätt och om hur ett land och ett samhälle blir rikare av dem som kommer till vårt land.
Han var son till några av dem som en gång flydde från Estland, han förblev för alltid en son av detta land som så länge låg dolt och glömt för oss svenskar. Men han var lika mycket en son av det land som tog emot så många från Estland.
Han var est och svensk. Svensk och est. Han påminde och lärde oss att det fanns ett Europa också bakom den järnridå som plågade Europa. Att vi hade en plikt och en uppgift gentemot dem som levde i förtryck där bakom. Att Sverige hade fler grannländer än de vi lärde oss i skolan. Han lärde oss om Estland men därmed också om Sverige och var vi fanns i världen.
Det var inte självklart under det 1980-tal då vi båda började agera i denna fråga. Baltikum fanns på väderlekskartor som en självklar del av ett ondskans imperium. Och Peeter var den som modigare än andra konstaterade att det var en ondska som vi inte kunde leva med och inte acceptera. Det var Peeter som stod för kunskaper, obändigt engagemang och kontakter. Han lärde mig och många andra att Tallinn var den huvudstad som låg närmast Stockholm.
På upptäcktsresa i ett slutet Estland, uppe i Narvas oljeskifferbrytning bakom järnridån som dolde miljöförstöring liksom förtryck, möten med nya partier och med frihetskämpar som sedan kom att leda det nya fria Estland. Långt innan de visste om sin framtid kände Peeter dem som de ledande personer de var.
Vi var ute på äventyr, så kändes det, och så var det. I det land som KGB kontrollerade, där kommunister förtryckte sina egna landsmän och där Moskva kontrollerade. Det var ett annat land än det fria och moderna land som Estland är i dag, som Peeter var med om att hjälpa fram.
Peeter är för mig det tydligaste exemplet på vad flyktingfrågan handlar om. Ett samhälles öppenhet och vår gemensamma frihet. Hur friheten skapar styrka och medborgare med kraft och ansvar.
Det handlar om fundamentala moraliska krav, om människors rätt till frihet och om att vi alla har ett ansvar för att respekt för den enskilda människan handlar om öppenhet och frihet. Sverige har som samhälle alla skäl att vara stolt över Peeter och det liv som han och andra svenskester levde och lever.
De gjorde Sverige till ett bättre land. Sverige blev bättre genom att vi visade oss kunna ta emot dem och de gjorde Sverige bättre genom sina kunskaper och sina obändiga insatser. Där var Peeter ett lysande exempel på hur Sverige blev rikare tack vare hans föräldrars mod.
Han var ingen flykting. Han var en svensk medborgare som gör mig stolt över Sverige. Han flydde inte från något utan rörde sig framåt. Peeter var en europé med fötterna djupt i Sverige och djupt i Estland, med ständig utblick mot världen.
Estland var kanske det land han älskade allra mest men Sverige visste han var hans bas i världen. Han var inte på flykt. Han var i rörelse. Han skapade rörelse. Han förenade kunskaper och traditioner, var en länk och en brygga och en ständig sökare efter rötter och än mer kunskap, om det lilla i det egna samhället och släkt och om det stora i de skeenden som präglade och präglar vår tid.
Peeter var med och startade Måndagsrörelsen till stöd för balterna, och så förändrades debatten och svensk politik gentemot de baltiska ländernas frihetskamp. Han var där på Norrmalmstorg, talade, tolkade och fixade. Frihet byggs ibland med högtalare och energi som vinner över snö, regn och kyla. Och balterna fick veta att de inte var ensamma. Peeter var där och han var här och han var överallt.
Få har som han bidragit till ett lands frihet och demokrati. När Estland blev fritt och demokratiskt var han där, som vald ledamot i den estniska kongressen, han stod där på Norrmalmstorg, han skrev brev och informerade, han organiserade, han förmedlade, han var ledamot i den svenska riksdagen och han gjorde det möjligt för ett land att återfödas i frihet. Ständigt denne osjälviske Peeter. Det är ett gott och stort livsverk som jag gärna hade talat vidare med honom om. Nu blir det inte så och det känns så ledsamt.
Men mest av allt var han en god vän. Alltid ödmjuk, alltid hjälpsam och alltid generös med sin tid och med sina kunskaper. Hans fru och hans familj tänker jag på nu liksom på alla viktiga men också roliga saker vi gjorde tillsammans. Han gav aldrig upp men ändå tog det slut.
Peeter Luksep (1955–2015)
Peeter Luksep härstammar från Estland och var medlem i Sverigeesternas förbund. 1974 påbörjade han sina studier vid Handelshögskolan i Stockholm. 1981 avlade han ekonomexamen.
Peeter Luksep var riksdagsledamot för moderaterna 1991–1994. Han har även varit vice informationsdirektör för Vin & Sprit.
Han grundade tillsammans med Gunnar Hökmark, Håkan Holmberg och Andres Küng Måndagsrörelsen, för de baltiska staternas självständighet från Sovjetunionen. Måndagsrörelsen samlades till sammanlagt sjuttionio offentliga opinionsmöten, varje måndag klockan 12 på Norrmalmstorg i Stockholm, från mars 1990 till september 1991, då balterna, efter Sovjetunionens kollaps i augusti samma år, lyckats få sin självständighet.
http://www.svd.se/gunnar-hokma...
