Igår skrev författaren Jan Guillou en längre krönika i Aftonbladet. Där han – av anslaget att döma – i en anda av ”en gång för alla” gjorde upp med vad han uppenbart har intalat sig själv är argumenten för ett svenskt medlemskap i Nato.

Jan Guillous högst säregna sätt att debattera kännetecknas av en originell kombination av mästrande överlägsenhet och missuppfattningar. Det är som någon som sitter bakochfram på en mycket hög häst.

Det brukar heta att en seriös debatt förutsätter att man försöker bemöta motståndarens bästa argument. Det gör inte Jan Guillou. Han angriper argument han hittar på helt själv. Det gör det möjligen enklare för honom. Särskilt upplyftande att läsa är det inte.

Enligt Jan Guillou drivs Natoförespråkarna inte av någon omtanke om Sveriges säkerhet, eller ens av någon föreställning om att det finns en militär och politisk poäng i att samarbeta med länder som delar våra värderingar om frihet, demokrati, rättsstat etc.

I Jan Guillous värld är de som inte håller med honom lite lätt dumma i huvudet. Möjligen lite farliga också. Men framförallt outsägligt löjliga.

När Jan Guillou skrapat bort den fernissa vilken han menar täcker argumentationen återstår bara en vilja att ”döda den svenska utrikespolitiken”.

Elakare tungor än min skulle kanske hävda att Samarbetsregeringen redan gör en ambitiös insats på det området. Och att den gör det utifrån en annan syn på Natofrågan. Men så här avslutar i alla fall Jan Guillou sin krönika:

”Det handlar om att döda den svenska utrikespolitiken. Inget annat.”

Inget annat.

Hur landar han där?

Jo, han menar sig kunna visa att de argument som Ja-sidan framför är så fåraktiga att ingen kan tro på dem. Det är så urbota dumt att vara för svenskt Nato-medlemskap att det helt enkelt måste finnas andra skäl.

Bekymret är bara - som sagt - att de argument som Jan Guillou bemöter har han hittat på alldeles själv.

Detta är exempelvis det scenario som han tror svenska Nato-förespråkare grundar sig på:

”Putin blev spritt språngande galen, anföll och ockuperade EU-landet Sverige och lyckades mirakulöst klara sig undan den följande revolten hemma.”

Det är en säkerhetspolitisk analys som förefaller vara grundad i att man har ägnat det klassiska brädspelet RISK allt för mycket tid. Vem som hävdat att det föreligger en risk för en fullskalig rysk invasion med följande ockupation framgår inte av Guillous artikel. Jag kan bara konstatera att ingen av de personer och grupper han med drypande sarkasmer namnger tror det.

Att vi skulle råka ut för en massiv erövringsattack är inte särskilt sannolikt. Där har Guillou rätt. Svagheten i hans krönika är att det inte är vad frågan handlar om. Alls. Vi lever inte på Peter den Stores tid. Guillou dansar en yster skuggdans med en halmgubbe.

Det scenario som är aktuellt rör den säkerhetspolitiska situationen i hela Östersjöområdet och det faktum att Sverige rent militärgeografiskt – i synnerhet (men inte bara) genom Gotlands placering – befinner sig i ett knepigt läge.

Man behöver bara öppna kartboken för att konstatera att Natos norra flank är militärt svår att försvara och det är inte alls omöjligt med ett eskalerande scenario i Baltikum där ett besättande av Gotland sker i ett sorts förekommande syfte eller som resultat av en politisk och militär förveckling. Ett sådant besättande kommer inte ske för att säkra tillgången på kalk eller badstränder, utan för att den är en del av ett bredare scenario som då framförallt rör de baltiska staterna.

Det är här svensk seriös Nato-debatt rör sig. Den handlar om två saker.

För det första om vårt ansvar för säkerhetsläget hos länder vars frihet och oberoende vi genom EU-medlemskapet – men också av andra skäl – har anledning att försöka skydda. Om att bygga säkerhet gemensamt.

Guillou nämner förvisso Estland. Men då för att illustrera hur bottenlöst dumt det är att vi skulle anpassa vårt militära försvar för att kunna samverka med länder som Estland och Rumänien. Att kunna genomföra militära operationer tillsammans med Estland verkar helt enkelt löjligt för Jan Guillou.

Det andra – och helt överskuggande frågan – rör svensk säkerhet. Om man håller sig med brädspelsperspektivet på säkerhetspolitiska frågor är denna naturligtvis inte hotad och vi behöver egentligen inga försvars- eller säkerhetspolitiska arrangemang. Egna eller i samarbete med andra.

Men om man delar den i övrigt breda konsensus som finns kring den ökade spänningen i vår del av världen blir frågan en annan. Bygger vi då svensk säkerhet bäst i eller utanför Nato?

Det är dessa argument Guillou helt avstår från att kommentera, inklusive det som är hela kärnan i Nato-medlemskapet – dvs säkerhetsgarantierna. Ett svenskt Natomedlemskap skulle ställa Sverige under artikel 5 i fördraget och därmed i ett slag kraftigt öka Sveriges säkerhet. Den som ifrågasätter det ifrågasätter i grunden för Nato som försvarsallians.

Ett inte oviktigt argument är då att svenskt (och finskt) Nato-medlemskap också skulle bidra till att öka Natos trovärdighet i Östersjöområdet. Vilket i sin tur skulle minska osäkerheten. Andra Nato-motståndare än Guillou hävdar att det resonemanget inte håller. Guillou bemödar sig inte ens dit.

(Den tidigare svenske Moskvaambassadören Sven Hirdman skrev exempelvis i somras en artikel där han hävdade att argumentet för svenskt Nato-medlemskap bygger på 10 olika myter. Jag bemötte hans argument här.)

Det hela blir inte mindre avslöjande av att Jan Guillou tror att Sveriges nuvarande säkerhetspolitiska doktrin är något som han beskriver som ”vår självständiga neutralitetspolitik”.

Vad denna ”självständiga neutralitetspolitik” är framgår inte av artikeln. Att det inte har att göra med svensk säkerhetspolitik som den bedrivs idag är dock klart. Vi är inte neutrala.

Solidaritetsdeklarationen och en rad regerings- och utrikesdeklarationer har under lång tid sagt något annat. Och genom EU-medlemskapet är vi också förpliktade att inte vara neutrala i händelse av ett angrepp på något medlemsland.

Detta framgår av artikel 42:7 av EU-fördraget:

”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.”

Den svenska tolkningen av detta har varit tydlig. Vi kan inte stå neutrala om ett annat EU-land utsätts för väpnat angrepp.

Man kan diskutera tolkningen av vårt militära ansvar i dessa delar, men neutralitet är det inte.

Guillous krönika redogör därmed nog mer än något annat för Jan Guillous starkaste drivkraft: antiamerikanismen. Eftersom hans argumentation inte har något att göra med den säkerhetspolitiska verklighet vi lever i och då han förhåller sig till en i huvudsak uppdiktad argumentationslinje för ett svenskt Nato-medlemskap, så är det vad som återstår.

Blir vi medlemmar i Nato kommer vi tvingas köpa amerikanska vapen, vi kommer tvingas ansluta oss till amerikansk utrikespolitik och vi kommer att av USA tvingas att höja våra försvarsanslag.

Inget av detta har någon förankring i sinnevärlden. Vare sig stadgemässigt eller realpolitiskt.

Formellt är Nato en konsensusorganisation. Varje beslut som organisationen fattar behöver stöd från samtliga medlemmar.

Men, kan man invända, USA spelar en central avgörande roll i Nato. Så är det naturligtvis. Men föreställningen att USA via Nato dikterar övriga länders utrikespolitik motsägs av snart sjuttio års Nato-historia. När Jan Guillou menar att ett medlemskap innebär att vi ”kollektivansluts” till USA:s utrikespolitik stämmer det helt enkelt inte.

Nato är en försvarsallians där beslut fattas med konsensus. Det är mycket tydligt att det finns en betydande utrikespolitisk spännvidd mellan olika länder.

Det finns vidare inget som tvingar oss att köpa amerikansk militär materiel. Tjeckien och Ungern är som bekant exempelvis två Nato-länder som bestämt sig för att utrusta sina flygvapen med svenska stridsflygplan.

Vad gäller storleken på försvarsanslagen finns det heller inte där något som binder oss. Ambitionen är två procent av BNP. Det vore – och här har Guillou rätt – en kraftig ökning av de svenska försvarsanslagen. Men idag är det bara USA, Storbritannien, Estland, Grekland och Polen som når dit.

Det är i sig möjligen ett bekymmer för alliansens försvarsförmåga, men omfattningen av den svenska försvarsbudgeten kommer även fortsättningsvis att bestämmas i Sverige.

Den relevanta frågan blir då vilka försvarsutgifter som är nödvändiga om Sverige står utanför Nato. Tror man på Jan Guillous tes att det tänkbara hotet är en rysk erövringsinvasion är behoven små. Ligger man närmare konsensus vad gäller spänningarna i vår del av världen är bilden en helt annan.

Vi ska inte gå med i Nato för att vare sig sänka eller höja våra försvarsanslag. Men föreställningen att det blir radikalt billigare att stå utanför är högst fantasifull.

Ofrivilligt – får man väl ändå anta – blir därmed Jan Guillou en god illustration till hur det svenska Nato-motståndet ser ut. Det är illa genomtänkt, baserat på missförstånd (flera misstänkt medvetna) och vantolkningar av Nato, Nato-stadgan och de argument som framförs för medlemskap. I Guillous fall tillkommer en grov missuppfattning av hur svenska Nato-förespråkare bedömer det säkerhetspolitiska läget.

Jan Guillou slåss helt enkelt mot väderkvarnar och med halmgubbar.

Fredrik Johansson

Lisaks:
http://www.aftonbladet.se/nyhe...

Märkmed: