24 februari 1918, för exakt 95 år sedan, förklarade sig Estland som självständig nation.
Estland är ett pyttelitet land men dess huvudstad – vilket vi ester gärna påpekar så fort vi får chansen – ligger geografiskt närmare Stockholm än både Helsingfors och Oslo.
Den som kan sin historia känner till hur Estland har varit något av Östersjöländernas vandringspokal, ockuperade som vi har varit under största delen av vår existens. Oftast av Ryssland och sedan Sovjetunionen, men även Sverige och Tyskland har hunnit kuva esterna under sina respektive mest offensiva storhetsvansinnen.
Sedan augusti 1991 är Estland åter en självständig republik men vi ester som bor i Sverige valde att fira 95-årsjubileet av just 1918 års nationaldag redan i lördags.
Över sjuhundra av de tre, till och med fyra, generationer av ester med föräldrar eller mor- och farföräldrar som flytt från Sovjetockupationen 1944 samlades i en festlokal i centrala Stockholm för att fira. Med allt från körsång, Carl Bildt vid honnörsbordet, till ett tal av Estlands president Toomas Hendrik Ilves – för övrigt ett statsöverhuvud så älskvärt ovanlig att hans favoritband är det underskattade amerikanska post-punkbandet Pylon – var det djupt rörande att se ut över mina landsmän och -kvinnor. Några i de folkdräkter som var förbjudna under Sovjetockupationen, de flesta i neutral festblåsa eller kostym.
Jag är född i Sverige och min estniska är numera tyvärr rejält undermålig. Den låter som något från en journalfilm från 1930-talet.
Ändå kände jag mig, just den här kvällen, så starkt som en del av denna estniska lilla värld som tvingats i exil och lika sakta som skakigt har försökt skapa ett nytt liv i ett nytt land utan att glömma det gamla.
Och det fick mig att tänka än mer på de som i dag lyckas lämna, säg, Syrien eller Uganda för Sverige.
På likheterna, när historien än en gång, upprepar sig bara en bit längre bort. Och hur lätt – alltså, i jämförelse – det ändå har varit för oss ester att gömma oss bakom våra – nästan undantagslöst – kritvita nordiska utseenden i Sverige. Vi stack aldrig ut annat än genom en försiktig accent som lika gärna kunde ha varit finsk.
Jag förringar inte på något vis esternas kamp i exil. Men det finns alltid någon som har det ännu svårare, med ytterligare något mer att slåss mot och försöka övervinna.
När klockan närmade sig midnatt och festen började glesna promenerade jag mot busshållplatsen än mer övertygad om hur vi med näbbar, pamfletter och klor måste stå enade mot alla former av främlingsfientlighet och rasism. Och också hur jag nästan ångrar att jag i början av den här kolumnen påpekade hur nära Stockholm Tallinn ligger.
Kulturella olikheter eller eventuella avstånd ska inte få stå i vägen för hur vi bemöter och hjälper utsatta medmänniskor.
http://www.svd.se/nyheter/inri...
